Usch...

Grappo (den vita) när han
var lite piggare

Vi har sex undulater. Den äldsta har varit med oss i nästan 12 år, så den ligger nog mig varmast om hjärtat. Nu verkar det tyvärr så att han är på väg att dö, stackarn mår inte alls bra. Det är konstigt att man kan bli så gråtfärdig över en sådan liten pippifågel, men han har ju nästan varit med oss lika länge som vi bott tillsammans. Han är ett sådant måndagsexemplar, sned och vind och ibland piper det när han andas (det har det alltid gjort). Men han är så bedårande söt.

Hans livskamrat gick vidare för flera år sedan och då var han också ganska trött och sliten, men när en grön söt liten pojke kom in i buren blev han pigg igen.

Sötaste lilla Grappo. Jag saknar dig redan.