måndag 7 maj 2012

För ett år sedan - del fyra

På morgonen för ett år sedan kom vi hem till Sverige. Som en nybliven familj. Vi möttes av Svärfar som berättade att Svärmor var mycket dålig. Hon hade blivit sämre under vår resa till Taiwan, men de ville inte berätta det för oss när vi var borta, de ville inte oroa oss.

De tänkte nog inte på att maken visste precis hur de tänkte och hur de brukade bete sig, så han visste att något var fel. Jag hade ju dessutom känt dem i femton år, så jag blev inte heller så distraherad från sanningen.

Sanningen var den att Svärmor var väldigt, väldigt dålig. Vi åkte hem och lämnade av väskorna, sedan satte vi barnen i bilen och körde - trots en viss jetlag - till Svärmor så hon skulle få träffa Pusselbitarna direkt. Hon var noga med att hon skulle sminka sig så barnen skulle få se henne så pigg som möjligt. Pojkarna gjorde succé med alla närvarande, Farfar, Farmor och Faster. Svärmor satt i sin fåtölj och var så med som möjligt.

Samma kväll säger hon att hon inte orkade mer och hon kördes till ett hospis. Fyra dagar senare var det över. Fyra dagar som var helt surrealistiska. Vi hade inte bara ett utan två helt nya barn och nu var deras farmor så dålig. Allt kändes som kaos. Allt var nog också kaos.

Jag önskar att barnen fått lära känna sin farmor mer, men de är medvetna om vem hon var och vet vilken betydelse hon hade för oss alla. Vi fortsätter att prata om henne, precis som om deras morfar.

Jag kommer aldrig mer att underskatta viljans makt. Det var den som gjorde att Svärmor stod ut tills barnen kom hit. Den - och kärlekens makt.

10 kommentarer:

  1. Så vackert! Så sorgligt och ändå vackert!
    Jag tror som du, har en liknande historia, viljan kan försätta berg.
    Så bra att ni berättar. Hoppas de minns mötet.
    Kram till er fina lilla familj!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Pojkarna träffade henne sammanlagt i fyra dagar, den sista dagen ville vi inte att de skulle se henne. Det mesta de minns av henne är nog ändå det vi pratat om - och fotot som sitter på deras vägg med hela familjen.

      Radera
    2. Jo, det blir nog ofta så, de egna minnena blandas med berättelser från andra.
      Fint att de har foto på väggen med alla... <3

      Radera
  2. Fint! Tänk vad viljan kan göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sådant gör mig alltid förundrad.

      Radera
  3. Vad fint att hon hann träffa era pojkar. En bekant till min mamma var döende i cancer men hon hade satt upp som mål att klara sig tills hennes son hade gift sig och så blev det också. Fint men så otroligt sorgligt.

    Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag har hört flera sådana historier. Vi är så tacksamma att hon orkade hålla ut tills vi kom hem.

      Radera
  4. Ja, usch så sorgligt och så otroligt jobbigt för er att utöver pusselbitarna hantera svärmors sjukdom och bortgång. Sånt önskar man ingen. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det var mycket här ett tag. På något vis känns det som om anknytningsprocessen med pojkarna band oss ihop, vi som var kvar.

      Radera