För ett år sedan - del fyra

På morgonen för ett år sedan kom vi hem till Sverige. Som en nybliven familj. Vi möttes av Svärfar som berättade att Svärmor var mycket dålig. Hon hade blivit sämre under vår resa till Taiwan, men de ville inte berätta det för oss när vi var borta, de ville inte oroa oss.

De tänkte nog inte på att maken visste precis hur de tänkte och hur de brukade bete sig, så han visste att något var fel. Jag hade ju dessutom känt dem i femton år, så jag blev inte heller så distraherad från sanningen.

Sanningen var den att Svärmor var väldigt, väldigt dålig. Vi åkte hem och lämnade av väskorna, sedan satte vi barnen i bilen och körde - trots en viss jetlag - till Svärmor så hon skulle få träffa Pusselbitarna direkt. Hon var noga med att hon skulle sminka sig så barnen skulle få se henne så pigg som möjligt. Pojkarna gjorde succé med alla närvarande, Farfar, Farmor och Faster. Svärmor satt i sin fåtölj och var så med som möjligt.

Samma kväll säger hon att hon inte orkade mer och hon kördes till ett hospis. Fyra dagar senare var det över. Fyra dagar som var helt surrealistiska. Vi hade inte bara ett utan två helt nya barn och nu var deras farmor så dålig. Allt kändes som kaos. Allt var nog också kaos.

Jag önskar att barnen fått lära känna sin farmor mer, men de är medvetna om vem hon var och vet vilken betydelse hon hade för oss alla. Vi fortsätter att prata om henne, precis som om deras morfar.

Jag kommer aldrig mer att underskatta viljans makt. Det var den som gjorde att Svärmor stod ut tills barnen kom hit. Den - och kärlekens makt.

För ett år sedan - del tre

Vår första fådelsedag. Stort. Jag kan inte påstå att vi firat så där otroligt mycket idag, men vi har varit tillsammans. Jag är så otroligt tacksam för att just Pusselbitarna kom till just oss. De är så perfekta och vi har verkligen blivit en familj. Allt har fallit på plats, och de där pusselbitarna - de saknas oss inte längre. Pusslet är färdigt.

När jag ser bilder från den första tiden märks verkligen deras utveckling. De ser så små ut då och så stora nu. När vi tog fram deras cyklar nu förra veckan syntes en annan skillnad. De som knappt nådde ner till pedalerna i höstas, nu måste vi höja deras sadlar. P1 ska nog t o m få ny cykel, tror jag.

Nu sover de små och jag ska umgås med Maken. Utan dator och telefon, har jag lovat. Vi får se hur det går... :)

För ett år sedan idag - del två

Det var en gång - för ganska exakt ett år sedan - två otroligt nervösa svenskar som satt på ett snabbtåg från Taipei till vår slutdestination i Taichung. Vi hade med oss vår tolk och kamerateamet som följde oss, men det var ändå bara vi i vår egna lilla bubbla.

Vi kom till barnhemmet och träffade socialarbetarna som hade hand om våra skatter. Pratade och pratade och pratade, det kändes som om vi aldrig skulle få träffa våra två pusselbitar, som vi trots allt visste fanns i huset. Gick igenom deras historia och pratade. Jag grät mycket.

Sedan var det dags. Vi åkte ner en - eller två, jag minns inte riktigt - våning och där var de. Två mycket tysta pojkar tillsammans med sin fostermamma. Vi hade bestämt att jag skulle fokusera på P2 och Maken på P1 - så här i efterhand kan man skratta åt att det blev precis tvärtom, P1 är mamis pojke och tvärtom - och vi började prata med två små tysta - ledsna - pojkar som inte förstod ett ord som vi sade.

Lunchen den första dagen bestod av takeaway McDonald's och pojkarna åt det de alltid äter på McD, McNuggets och pommes.

Första mötet med Pusselbitarna - Mami och Papi älskar er mycket. Så långt vi kommit på ett år. Så långt vi har kvar. Men vi löser det. Som en familj. Snipp snapp snut, så var sagan... långt ifrån slut.

För ett år sedan idag...

...var vi på väg till Taiwan för att så småningom träffa våra Pusselbitar.

Forts lite senare...

Två år tidigare, den 23 april 2010, hade vi hämtat ut våra exemplar av socialnämndens godkännande av oss som adoptivföräldrar.

Svärfar påminde oss idag att det var ett år sedan vi åkte. Vi hade inte en tanke på det utan fokuserar helt på lördagens ettåriga fådelsedag. :)