torsdag 9 augusti 2012
Konstigt...
Det känns skumt att inte ha barnen i huset. Om jag bara blundade skulle det kunna vara som om de senaste 16 månaderna inte ägt rum och vi fortfarande skulle vara barnlösa. Vilken tur att jag då bara kan vända mig om för att se P1:s LEGO-installation som står vid P2:s leksakskök - trots våra uppmaningar till honom att bära upp den till lekrummet. :) Kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Antar att det är den tanken som skiljer de andra föräldrarna från "oss" (jag är ju inte där ännu men jag anar), vi har ständigt den där tanken i bakhuvudet. Kanske gör den oss lite extra tacksamma, extra medvetna. Så fint att du ser på hans "icke-lydnad" med kärlek. Du är fin.
SvaraRaderaKram!
Jo, jag antar att det är så, det har varit med oss så länge att det är svårt att kasta bort känslan efter "bara" ett år. Och tack! Det samma!
SvaraRaderaTiden med barn går otroligt fort och med ödmjukhet minns man den plågsamma tiden innan...
SvaraRaderaSynd att vi missade varandra den här gången på västkusten - men det går ju fler tåg!
Ja, det var synd - men vi dyker ju upp igen! :) Jag har fortfarande funderingar på att ta med pusselbitarna och åka till Gbg med tåg. :)
Radera