Förvåning...

Vi åkte hem vid sjutiden med pendeln, jag och barnen. Deras kvällsvana trogen så var de ganska kinkiga, i synnerhet P2. Inget var bra. Han ville sitta på ett säte, men det var fullsatt, förutom en plats till P1. Då ville han sitta på golvet, vilket jag sa tvärnej till. Han ville ha ena mössan, han ville ha andra mössan. Han ville ha sin McDonaldsleksak, han ville inte ha den. Och så vidare...

Kallsvettig kommer jag av tåget med båda två. Då känner jag en klapp på axeln och en tjej säger till mig att jag gör ett jättebra jobb med pojkarna. Att jag skötte situationen på tåget utmärkt. Så otroligt skönt! Speciellt med tanke på att jag senast i dag tänkt att jag kanske borde vara lite snällare och en aning mer konsekvent med dem. Min andra tanke var att hon var ironisk - men den sköt jag snabbt bort igen. Roligt att få höra sådant!