Jag tror att jag chockade en arbetskamrat idag. På något vis kom vi in på min hemska vår för snart två år sedan, när pappa gick bort. Jag började gråta. Inte så underligt egentligen, men jag tror inte att han var beredd på det.
Nåja, det kändes i alla fall inte pinsamt. Terapeutiskt, om något. Merci beaucoup!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar