Hela arbetslaget var i princip i koma idag. För att vara exakt: Februari-några-dagar-före-sportlovskoma. Vi satt helt tysta inne i arbetsrummet, en inte alltför vanlig känsla i vårt underbart pratiga rum. Jag kände att jag var på väg att somna och bestämde mig för att gå in på fiket här i Spånga och ta en kaffe på väg hem. Sorry, Maken. Jag kommer alldeles strax hem. Behövde bara lite me-tid tillsammans med en kaffekopp.När jag är inne i den här speciella koman, som för övrigt inträffar varje år, sjunker min toleranströskel ganska drastiskt. Jag ber om ursäkt eleverna, ni kommer snart att komma undan med att ställa fåniga frågor utan att få ironiska svar... Om ni ska läsa häftet som jag precis delat ut, tillsammans med instruktionerna för uppgiften, efter min genomgång av uppgiften?* Neeej då, jag tänkte att vi skulle sätta upp dem på väggen...
Just nu försöker jag inhämta tillräckligt mycket energi för att ta mig hemåt**, samtidigt som jag skickar diverse halvuppmuntrande sms till A1 som befinner sig inne i stan - och i samma koma som jag.
I morgon har vi friluftsdag med jobbet. Precis vad jag behöver. En dag full av frisk luft och utomhusaktiviteter. Måste bara komma ihåg att ta med mig kaffetermos...
* Exakt återgiven fråga från gårdagens lektion. Just det där att de ska tvingas läsa saker som jag ger dem på lektionerna är tydligen extra jobbigt...
** Alltså inte så att jag inte vill hem till Pusselbitarna och Maken. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas ta mig dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar