tisdag 5 juni 2007

En dag kvar tills vi åker till bästkusten. Jag hittade ett par skor idag. Svarta, remmar, liten lagom klack. Me like. Jag hoppas bara att jag kommer att kunna stå & gå i dem. Jag har fortfarande blåsor under fötterna sedan långpromenaden i söndags. Och ja, jag är en sillmjölke.

Nu måste jag städa. Och packa. Mamma ska följa med upp till Stockholm på söndag och gästrummet är täckt av mina kläder. Mina båda garderober är utrensade för närvarande eftersom vi gjort om lite inne i arbetsrummet. Större delen av min garderob ligger därför på sängen i gästrummet. Ops.

Packa... Jag borde inte behöva ha med mig så mycket. Det handlar om fyra dagar. Den mesta packningen kommer dock att behövas till studentfesten på torsdag.

I morgon är det nationaldagen. Jag ska jobba. Tjohooo... Jag måste, mycket därför att jag ju ska vara ledig i två dagar sedan. Tänkte få in några timmar, men inte allt för mycket.

Jag hittade en dikt jag tänkte skriva i E:s grattiskort. Den har bara ett fel, den är ganska lång. Jag vet inte om hela får plats i kortet. Karin Boye har skrivit den, den heter Prolog vid en skolfest:
Det finns gårdar och planer, som har ljudit så länge
av rop och av skratt och av stojande lekar,
av gälla små röster och målbrottsstämmor,
att ännu i ensamheten stenarna ekar.
Det finns rum, där själva väggarnas trä har sugit åt sig
så friskt ungt liv, att det aldrig kan bli borta,
och kanske av gäspningar och kanske av rädsla,
och kanske av den spänning som gör timmarna för korta --
ja kanske av det andlösa lyssnandets stunder
och upptäckarglädjen inför nya gamla under.
Det finns trappor, som är nötta av släktleds fötter
i otaliga skolor i otaliga länder.
Vilken ström har runnit fram mellan skolornas murar
som en flod väller mäktig mellan vilande stränder!

En flod av ung vårkraft och nya möjligheter,
än sjudande av oro och jäsande frågor,
går fram mellan bräddar, som den själv inte format,
med framtidens frön i sina bullrande vågor.
Och murarna frågar: Är vi bara det gångna?
Är vi hindret, som får kraften att brytas och hämmas?
Är arvet som vi lämnar så övermäktigt
att kanske själva framtiden låter sig dämmas?

Men då susar det ur träden och gräset och regnet:
Det som verkligen är framtid kan ingenting dämma!
Och ur väggarna svarar det med gångna släktens röster:
Det som verkligen är liv, det kan aldrig bara hämma!
Vad vi samlat av rön, av dröm och hopp och vilja
är för dyrbart att dö, när vår levnad är förliden.
Vi bar det till floden, den unga starka floden,
som kanske tar det med sig mot den kommande tiden.
Och bland allt som vi lämnar och allt den tar med sig
finns det mycket som ska sjunka till botten och glömmas,
men det bästa vi fann och det rikaste vi levde
är frön, som har kraft, och ska bevaras och gömmas.

Så knyts i den stora strömmen tanke till tanke
och vilja till vilja, medan timmarna skrider,
tills led efter led släpper händer som de hållit
och går för att ta vid med sin uppgift omsider.
Så knyts här bland lekar och bland läxor och drömmar --
likt länkar i den stora gemensamheten,
som sträcker sig sökande mot allt vi vågar hoppas --
människors barn till hela mänskligheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar