lördag 23 augusti 2008

Ledsamt...

Vi har ett antal undulater här hemma, det tror jag att jag skrivit om förut. En av dem har varit dålig den senaste tiden. Vi tog med henne till veterinären idag och det visade sig att hon skulle få träffa den stora undulaten i Nangijala. Jag tror inte att hon hade ont på slutet, men det är ändå tråkigt.

Hon är den fågel vi haft kortast tid, vi skaffade henne för cirka 2 år sedan, men lyckades på den tiden visa upp en en stor personlighet. Flyga var inte hennes grej, men hon försökte ändå ett antal gånger när hon såg att de andra kompisarna flög omkring i vardagsrummet. Detta fick till följd att jag & Maken fick jaga runt henne på golvet efter att hon gjort en hyfsat ograciös buklandning både en och annan gång.

Jag är inte säker, men jag tror att det som hörs från vardagsrummet nu är hennes kille, Festis, som ropar efter henne. De brukar göra så när de märker att någon ur flocken försvunnit. Det som är intressant i sammanhanget är att även jag & Maken räknas till deras flock. Om vi sitter i vardagsrummet och går ut i köket, börjar fåglarna kvittra som bara den, för att hjälpa oss hitta tillbaka igen.

--

One of our birds, Kiwi, passed away today. She looked sick and we took her to the vet. There wasn't anything they could do. It's sad but also life. The worse part right now is that her mate is calling for her to come back.

4 kommentarer:

  1. Oh no! Im so sorry. That must be agonizing to hear the mate call for her.

    SvaraRadera
  2. Yeah, it's heartbreaking really. We have to get him a new girl friend. We just got home from J&M and he keeps calling for her and flies around the room, looking for her.

    SvaraRadera
  3. Vad tråkigt. Aldrig kul när sånt händer. Kram.

    SvaraRadera
  4. Tack snälla. Det är fascinerande hur fäst man blir vid husdjur.

    Vi ska försöka hitta en ny liten undulattjej ganska snart. Hoppas att hon kommer att accepteras.

    SvaraRadera