Nattning

I vanliga fall brukar det vara P1 som hamnar nere vid en misslyckad nattning. Ikväll är det dock P2. Han tokvägrade somna och skrek tills han fick komma ner och äta en smörgås. Nu ligger han i Makens knä och håller på att somna.

Idag har det inte varit så mycket skrikande från honom annars, inte alls som det har varit de senaste dagarna. Tyvärr somnade han en halvtimme när jag höll på med maten, annars hade han sovit nu...

Trots

De senaste dagarna har jag insett att P2:s 4 1/2-årstrots förmodligen är det värsta vi varit med om hittills. Det retas, härmas och stjäls legofigurer här hemma stup i kvarten. P1blir dessutom alltid otroligt arg när P2 retas, vilket P2 verkligen gillar... Dagarna passerar i en dimma av ständiga förändringar. En överkelig kille blir en liten taggig igelkott på 0,3 sekunder för att senare omvandlas till en liten trött kille som bara vill sitta i knät.

Nattningarna har också blivit lidande av allt trotsande och testande på sistone. När det är förskolekväll brukar vi försöka se till att pojkarna ska upp på övervåningen och vara i pyjamas senast 19.30. Helst ska de sova vid 20.30 senast. I och för sig har de varit hemma några dagar nu, men de har kommit i säng ganska sent även med ledighetsmått mätt. I morgon måste vi strukturera nattningarna igen.

Jag känner mig fortfarande ganska ny på det här med att vara förälder. Den här trotsperioden verkar dessutom vara värre än vanligt. Hur kan man vända på den här onda spiralen?

Onsdag

Tja, mellan arbete, hemmet och styrelsen så finns det inte så där värst mycket tid till annat. I synnerhet inte när jag också måste jonglera dagliga gräl...

Idag hade vi ett mindre världskrig vid middagen. Igår sa jag att vi skulle äta potatisbullar till middag idag och P1 var överlycklig. Idag ändrade jag mig och gjorde istället potatismos. P1 var inte längre lika överlycklig. Skrik, gråt och matvägran. Maten var äcklig. Vi låste oss i våra positioner - jag i positionen att han skulle äta mos och han i positionen att han gick till frysen, plockade ut potatisbullarna och gick ut till vardagsrummet - och till slut gjorde jag en ändring i min ståndpunkt.

Jag berättade att min mamma brukade göra stekta potatisbullar på överblivet potatismos dagen efter och att jag skulle göra det till honom nu. Han var skeptisk, mycket skeptisk, men mjukade upp inför tanken och provsmakade lite. Och lite till. Till slut åt han sex potatisbullar - eller snarare plättar.

Det intressanta var egentligen att P2 - som ju varit hyfsat trotsig på sistone - satt som ett tänt ljus. Berättade att han minsann kom och åt middag när jag ropade, att det var gott och att de inte får säga att någon mat är äcklig på förskolan.

Jag vet inte om jag var för mesig, att jag böjde mig och gjorde en ny maträtt - men jag tyckte att det gick bra. Han hade investerat för mycket prestige i grälet och det blev ett dödläge. Jag pratade med honom också och sa att det här inte är något som går att fixa vid varje middag. Den här gången hade vi tur att det gick att justera middagen.

Memo till mig själv - Säg inte vad det blir till middag och ändra sedan. P1 gillar inte det konceptet.

*puh*

Sista dagen hemma med barn som är lite sjuka och så gott som friska var inte kul. Vi kan väl säga så här - i morgon går Pusselbitarna till förskolan ett par timmar. Punkt.

P2 är en så typisk treåring att jag tror att det är hans bild som kommer upp när man googlar på treårstrots. Han lyssnar inte ens när jag sitter bredvid honom och pratar med honom.

P1, å andra sidan, skyller allt på P2. Kuddar på golvet? P2. Legobitar över hela huset? P2. Vem som slår P2? P2. Om man ska lyssna på P1 är han rena Moder Teresa, lugn, timid och ordningssam. P2 däremot... Det intressanta är att det oftast *är* P2 som gör dumma saker, men ivrigt påhejad av P1.

Sedan så kommer sådana där underbara ögonblick. När P1 hjälper till med middagen och pussar mig när han hoppar ner från stolen. När båda pojkarna sitter på var sin sida om mig och ser på TV eller lyssnar när jag läser en bok. Obetalbara. Det är det här jag väntat på. De där rosaskimrande molnen kryper fram ibland, oftare och oftare.

Men, som sagt, i morgon blir det förskola.