Mamma...

Idag på Facebook läste jag om en dikt eller ett citat som någon ville ha tag i. Dikten, visade det sig, var denna - av Märta Tikkanen (Århundradets kärlekssaga):

Ju äldre jag blir
dess mer älskar jag
min mamma
dess mer saknar jag henne
dess bättre förstår jag henne
dess närmare kommer hon mej
dess fler av hennes egenheter
hittar jag till min förvåning
hos mej själv

Jag kunde inte motstå att göra ett ordmoln av detta:

Mamma... Jag måste nog ringa henne ikväll... :)

7 mars 1998

Herregud. Idag har jag och Maken varit förlovade i 14 år. Kan meddela vän av ordning att jag tror att det inte var någon snö på marken då - vad jag minns - och att vi befann oss i Kaknästornet. Själva frieriet var ömsesidigt påkommet, men blivande Makens frieri till mig där uppe var tårframkallande. Jag minns det inte ordagrant nu för tiden, men det var vackert.

Det har känts bra, ja ofta helt magiskt, sedan vi träffades - av en ren slump - 1996. Vi har haft en bra resa och vi är verkligen inte framme ännu. Det här är bara början. Älskar dig.

Paket och fixande

Nu har jag slagit in de sista paketen till P1. Vår lilla femåring som själv anser att han fyller sex. Eller t o m sju. När han säger så protesterar jag vilt och säger att han inte får växa upp så fort. Då ler han. Kanske jag till och med får en kram.

Herregud ibland slår det mig så hårt. Jag är mamma. Vi är föräldrar.

10 december 2009

Idag är min pappas födelsedag. Han skulle ha blivit 80 år idag, så självklart hade vi varit där om han fortfarande levt. Jag ringde mamma igår och bad henne sätta tre röda rosor på pappas grav idag, för att visa att jag inte glömmer honom. Min syster skickade mig ett MMS för en liten stund sedan med denna bild:

En massa rosor och tända ljus. Det skulle pappa ha gillat, även om han förmodligen skulle sagt något om att vi inte behövde slänga ut en massa pengar på blommor till en gammal stöt som han. Det känns konstigt att inte prata med honom längre. I alla fall utan att få svar... :)

Grattis på födelsedagen, pappa! Kunde du fixa lite snö till Lucia och till jul också vore det kanon. Många kramar från den lilla.

8 mars 2009

Idag för tre år sedan dog min pappa. Det känns fortfarande helt overkligt. Jag väntar mig fortfarande att han ska svara om jag ringer hem till mamma. I min mobil står det fortfarande "mamma & pappa" på mammas hemnummer.

Jag saknar honom, även om jag vet att han förmodligen har det mycket bättre nu. Om det nu finns något efter döden. Han ville aldrig lida. Han ville aldrig behöva hjälp för allt. Han ville aldrig bara sitta där. När han blev sjuk blev han så gammal så fort. Han skulle ha blivit 80 år nu i december. Det är ingen ålder.

Idag kan jag bara minnas.

De där gångerna när han tog sig till solsidan av huset med hjälp av rullstolen, dessa minns jag. Han satt och njöt av solen och jag tror att han då kände sig nästan som vanligt.

De där gångerna när han blev så glad för att jag ringde, dessa minns jag.

De där gångerna innan han blev sjuk och vi låg och läste tidningen och vilade på eftermiddagarna, dessa minns jag.

Tiden läker sår, jag börjar glömma de där gångerna som var mindre bra. Men de fanns, jag minns dem fortfarande. De börjar bara bli mer och mer suddiga.

Idag för ett år sedan var jag och Maken i Egypten. Jag ville hitta en sten att lägga på pappas grav, som ett minne, för att ha en bit av mig där. Jag hittade en pyramidformad sten vid vattenbrynet och den var perfekt. Den finns dock inte hos pappa. Mamma ville ha den och då finns en bit av mig hos henne istället.

Jag saknar pappa. Älskar dig!