Idag för tre år sedan dog min pappa. Det känns fortfarande helt overkligt. Jag väntar mig fortfarande att han ska svara om jag ringer hem till mamma. I min mobil står det fortfarande "mamma & pappa" på mammas hemnummer.
Jag saknar honom, även om jag vet att han förmodligen har det mycket bättre nu. Om det nu finns något efter döden. Han ville aldrig lida. Han ville aldrig behöva hjälp för allt. Han ville aldrig bara sitta där. När han blev sjuk blev han så gammal så fort. Han skulle ha blivit 80 år nu i december. Det är ingen ålder.
Idag kan jag bara minnas.
De där gångerna när han tog sig till solsidan av huset med hjälp av rullstolen, dessa minns jag. Han satt och njöt av solen och jag tror att han då kände sig nästan som vanligt.
De där gångerna när han blev så glad för att jag ringde, dessa minns jag.
De där gångerna innan han blev sjuk och vi låg och läste tidningen och vilade på eftermiddagarna, dessa minns jag.
Tiden läker sår, jag börjar glömma de där gångerna som var mindre bra. Men de fanns, jag minns dem fortfarande. De börjar bara bli mer och mer suddiga.
Idag för ett år sedan var jag och Maken i Egypten. Jag ville hitta en sten att lägga på pappas grav, som ett minne, för att ha en bit av mig där. Jag hittade en pyramidformad sten vid vattenbrynet och den var perfekt. Den finns dock inte hos pappa. Mamma ville ha den och då finns en bit av mig hos henne istället.
Jag saknar pappa. Älskar dig!
En massa rosor och tända ljus. Det skulle pappa ha gillat, även om han förmodligen skulle sagt något om att vi inte behövde slänga ut en massa pengar på blommor till en gammal stöt som han. Det känns konstigt att inte prata med honom längre. I alla fall utan att få svar... :)
