...och jäklar så tungt mitt huvud (och för den delen resten av kroppen också) var i morse. Maken hade ett viktigt konferenssamtal 8.30 så det var av yttersta vikt att klockorna hemma var ställda på 06.00. Jag var helnöjd eftersom det skulle medföra att jag skulle få skjuts till jobbet och vara där tidigt. En så kallad Win-win situation. Klockor ställdes och allt var frid och fröjd.
Hur det blev? Nja. Vi vaknade av att telefonen ringde klockan 09.00. Den första frågan vi ställde oss, båda två var Vilken dag är det? Nästa fråga kom från Maken: Vad är klockan? Den frågan var direkt riktad till mig eftersom jag på något skumt sätt lyckats stänga av alarmen på båda klockorna när jag ställde dem. Ops.
Personen som ringde var för övrigt en av de personer som Maken skulle ha haft samtalet med, 30 minuter tidigare. Nåja, konferenssamtalet genomfördes lite spontant hemma medan jag gjorde iordning mig. Samtidigt skickade jag iväg ett omprov till en elev och meddelade kollegor att jag skulle bli en liten aning sen.
Sent omsider var jag på väg till jobbet. Då blir det fel på pendeltåget jag åker med och vi står stilla på Centralen i närmare 15 minuter. Då ringer A på jobbet och undrar var jag är någonstans, ty vi ska ha arbetslagsmöte om 10 minuter. Succé!
Jag hann i tid till mötet, men hann inte äta frukost. Mötet slutade 12.30. Behöver jag skriva att jag sprang iväg och köpte sushi väldigt snabbt efter det?
Klockan 17 ska jag till Viktväktarna och väga mig. Klockan 19 ska jag träna skivstångsjympa med M1. Måtte all min otur ha försvunnit med morgonens bravader. Jag vill varken ha gått upp för mycket eller tappa en tung skivstång över mig.
But still you find some time to blog about it... -Just kidding ;-)
SvaraRaderaIt's more like therapy for me. :-)
SvaraRadera