Trött. Det har varit en sådan där dag. Jag har slängt mig in i jobbet för att inte tänka på något annat. Nu börjar jag trappa ner för att åka hem och då kommer ju tankarna. Pappa dog idag för ett år sedan. Det har redan gått ett år. Jag pratade med min ena syster igår och vi kom överens om att det kändes som både så nyss och så länge sedan. Han var dålig så länge, vi började vår sorgeprocess redan när han fick sitt stroke för 9 år sedan. Att vi sedan fick ha kvar honom så länge var en gåva, samtidigt som vi visste att han själv var bitter för att han var tvungen att leva så begränsat. Han var en man som alltid varit aktiv, och nu fick han sitta i en rullstol och ha hjälp i och ur den.
Jag skulle vilja vara med mamma och mina syskon idag. Det känns så konstigt att sitta här istället för att åka till hans grav. Vi åker hem till mamma över påsk, då får jag gå till honom. Mina syskon skulle åka dit idag och mamma skulle köpa en ros från mig. Jag hoppas att det är en fin dag där. Det är sådana här saker som gör att det är jobbigt att bo på andra sidan Sverige.
Jag har inte gråtit på hela dagen, men nu börjar jag så smått. Vad är det jag saknar egentligen? Jag saknar möjligheten att ringa honom och berätta om min dag. Jag saknar hans finurliga leende när han skojar med mig. Jag saknar de där stunderna när det bara var han och jag, när jag följde med honom till jobbet. Han fattas mig. Visst, det fanns tillfällen när jag var arg på honom, men han var ändå pappa. Han skulle liksom alltid finnas där. Vi ses helt enkelt i Nangijala, pappa… J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar