Olika sorters gråt

Kvällen har varit en berg-och-dalbana av sällan skådad sort. När barnen somnat - även ikväll tidigt - tittade vi på Barn till varje pris?. När vi fick se Elidas avsked till Lillsudd grät jag, ja redan innan egentligen eftersom jag redan läst om vad som skulle hända, tidigare på hennes blogg. Så fruktansvärt att behöva uppleva något sådant. Sedan bara jag fortsatte att gråta när jag tänkte på alla förlorade barn jag läst om på bloggar det senaste året. Efter det började jag tänka på de barn som kommit till världen eller är på väg att komma hit, på ett eller annat sätt, det senaste året - tårarna bara fortsatte att komma. Jag har varit sjukt sentimental ikväll.

Under tiden som programmet pågick började jag översätta vår socialsekreterares uppföljningsrapport om P2 (jag tog hans först av någon anledning) och när jag kom till slutet av den och läste vad hon skrev om vad hon tyckte om oss - både som människor och föräldrar - var det klippt igen. Hon har skrivit så fint om oss och jag började gråta.

Tänk att vi har haft sådan otrolig tur. Vi har varandra, Maken och jag, och dessutom har vi världens två mest underbara barn! Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta, men jag tror att jag måste ha varit en variant av moder Teresa om jag ska komma i närheten av den karma som förmodligen krävts. :)

I morgon ska farfar komma hit och passa en stund igen. Jag ska på samtalsgruppen och Maken ska vara hemma senast 17.30 eftersom farfar är bortbjuden på kvällen.

Jag måste uppdatera min lösenordsblogg med lite bilder. Jag har inte sett barnen skratta så mycket som idag på länge. Det blir dock senare i veckan, men det är på G!

Resa bort...

OK, det här är något som varit på G ett litet tag. Jag och Maken ska åka på semester om ett tag. Till Moskva. Sedan får vi se om det är en stad som vi kan tänka oss att bo i. Jo, det kan bli lite förändringar på sikt. Jag vet egentligen inget just nu. Bara att det är en möjlighet/risk/välj-önskad-känsla-här att vi kan komma att flytta dit ett tag.

Och ja, jag är medveten om att det kommer att vara ruskigt kallt där. Därav min stress att hitta en varm dunjacka. Jag försöker också att lära mig en del fraser. Än så länge? Hej och tack. Hur långt kommer jag på det...?

Är det här min grej? Vet inte, men jag är redo att ta reda på det. Jag kommer att sakna allt och alla här, men jag har en viss lust att flytta på mig. Skapa något nytt. Vetskapen om att det inte är för evigt gör också att det känns lugnare.

Det största problemet just nu är att hitta ett jobb för mig där, om det nu skulle bli så. Jag tror inte att det kan vara hur kul som helst att vandra runt i Moskva utan något att göra, och utan att kunna språket till 100%.

Men eftersom inget är klart ännu så tänker jag inte oroa mig allt för mycket i nuläget. Bara lite så där lagom. Hur som helst, hur är det med er? Nåt nytt? Är allt bra?

Blandband

Jag läser inte Vecko-Revyn. Någonsin. Det känns som om jag är helt fel åldergrupp, och dessutom delar jag Magnus Betnérs syn på Ebba von Sydow. Det finns dock en sida där som jag emellanåt spanar in och det är Silverfiskens krönikor. Den här, om blandband, var riktigt bra.

"Allt han vet är att han vill spela lite musik för henne där i mörkret. Så att hon ska förstå. Förstå honom. Förstå musiken. Förstå. Förstå att musiken sa det han ännu var för blyg för att säga själv."

Snyggt. Riktigt snyggt. Jag har fått två blandband i mitt liv. Ett med Roy Orbinson och ett med blandad 60-talsmusik. Jag är inte ens helt säker på att han som gav mig dem menade något speciellt med dem. Jag läste dock in en del i dem, just då, men det blev aldrig något. Han är den som alltid flöt brevid. Han har alltid funnits där, och jag kan fortfarande efter nästan 20 år kalla honom en av mina bästa vänner. Men tänk om...