Kvällen har varit en berg-och-dalbana av sällan skådad sort. När barnen somnat - även ikväll tidigt - tittade vi på
Barn till varje pris?. När vi fick se Elidas avsked till Lillsudd grät jag, ja redan innan egentligen eftersom jag redan läst om vad som skulle hända, tidigare på hennes blogg. Så fruktansvärt att behöva uppleva något sådant. Sedan bara jag fortsatte att gråta när jag tänkte på alla förlorade barn jag läst om på bloggar det senaste året. Efter det började jag tänka på de barn som kommit till världen eller är på väg att komma hit, på ett eller annat sätt, det senaste året - tårarna bara fortsatte att komma. Jag har varit sjukt sentimental ikväll.
Under tiden som programmet pågick började jag översätta vår socialsekreterares uppföljningsrapport om P2 (jag tog hans först av någon anledning) och när jag kom till slutet av den och läste vad hon skrev om vad hon tyckte om oss - både som människor och föräldrar - var det klippt igen. Hon har skrivit så fint om oss och jag började gråta.
Tänk att vi har haft sådan otrolig tur. Vi har varandra, Maken och jag, och
dessutom har vi världens två mest underbara barn! Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta, men jag tror att jag måste ha varit en variant av moder Teresa om jag ska komma i närheten av den karma som förmodligen krävts. :)
I morgon ska farfar komma hit och passa en stund igen. Jag ska på samtalsgruppen och Maken ska vara hemma senast 17.30 eftersom farfar är bortbjuden på kvällen.
Jag måste uppdatera min lösenordsblogg med lite bilder. Jag har inte sett barnen skratta så mycket som idag på länge. Det blir dock senare i veckan, men det är på G!
