*puh*

Sista dagen hemma med barn som är lite sjuka och så gott som friska var inte kul. Vi kan väl säga så här - i morgon går Pusselbitarna till förskolan ett par timmar. Punkt.

P2 är en så typisk treåring att jag tror att det är hans bild som kommer upp när man googlar på treårstrots. Han lyssnar inte ens när jag sitter bredvid honom och pratar med honom.

P1, å andra sidan, skyller allt på P2. Kuddar på golvet? P2. Legobitar över hela huset? P2. Vem som slår P2? P2. Om man ska lyssna på P1 är han rena Moder Teresa, lugn, timid och ordningssam. P2 däremot... Det intressanta är att det oftast *är* P2 som gör dumma saker, men ivrigt påhejad av P1.

Sedan så kommer sådana där underbara ögonblick. När P1 hjälper till med middagen och pussar mig när han hoppar ner från stolen. När båda pojkarna sitter på var sin sida om mig och ser på TV eller lyssnar när jag läser en bok. Obetalbara. Det är det här jag väntat på. De där rosaskimrande molnen kryper fram ibland, oftare och oftare.

Men, som sagt, i morgon blir det förskola.