Det var en gång en film jag tyckte mycket om. Jag tycker fortfarande om den, men vill inte se om den för ofta. Jag talar om Fyra bröllop och en begravning. Det bästa, mest gripande, är utan tvekan dikten på begravningen. Jag hittade den precis på svenska. Inte riktigt lika bra som i original, men ändå fin.

Begravningsblues - av W H Auden (eng. Funeral Blues)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

(Tolkning: Bengt Jangfeldt)