När vi hämtade våra pojkar för två år sedan var vi med i en liten film om adoption. Enligt den biologiska mammans önskemål blurrades området kring pojkarnas ögon för att undvika igenkännande. Vi har sett filmer flera gånger - och jag har gråtit varje gång. Att minnas alla känslor som fanns i kroppen är en kraftfull känsla.
Pojkarna har också sett filmen men undrat varför de inte kan se sina ögon. Det har inte varit samma sak för dem som för oss att se filmen.
När vi var på adoptionsträffen i somras träffade vi vår kontakt från pojkarnas ursprungsland. Bland de mååånga samtalsämnen vi gick igenom var det just det här med filmen och pojkarnas reaktion.
Idag fick vi ett vadderat brev. Hen har gjort sig omaket att prata med filmaren och sammanställa en version med oblurrade ögon, för att pojkarna ska få se sig själva helt naturligt.
Jag bröt i det närmaste ihop ute i hallen när jag förstod vad det var. En så otroligt fin människa som gör det här för att våra söner ska få se filmen från när vi träffades. Det tycker jag är ett tecken på en person som går utöver vad som krävs för att göra sitt jobb, när ett jobb blir mer än bara en inkomst.
Pojkarna var oroliga när de såg att jag grät, men jag förklarade att det var på grund av att jag var så lycklig. De ska få se filmen snart igen, men nu precis som de såg ut då för drygt två år sedan. Mamma och pappas guldklimpar, vi är så glada att just vi blev en familj.
I morgon kväll ska jag försöka se filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar