Jag grät redan när vi körde in på parkeringen. När vi kom in i kyrkan var det inte mycket bättre. Och sedan fick jag syn på kistan. Allt såg jättefint ut, vackra blommor och en fin kista. Jag hade bara ett problem. Kistan såg för liten ut. Min farbror var en lång man, han kan omöjligt ha fått plats i den kistan. Det var det enda jag tänkte på under ceremonin. Det och att jag skulle andas lugnt så att jag inte skulle gråta för mycket och högljutt. Min ena syster satt och funderade på samma sak som jag, kistan såg för liten ut.
Jag är väldigt glad över att jag åkte hem. Ett sista farväl till mannen som jag delvis kunde kalla farfar. Eftersom jag inte fick träffa min farfar skaffade jag några substitut. Min ena systers svärfar var en av dem. Men mest min farbror. Det känns mycket, mycket konstigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar