Ouch...

När jag kom och hämtade Pusselbitarna på förskolan idag såg P2 ganska ledsen ut. En av pedagogerna sa att han ramlat och att det kanske var lite smuts kvar. När vi kom hem kunde jag skölja ur såret en gång till. Väl hemma tog jag av plåstret och upptäckte... en sticka som satt inne i hans hand. Jag försökte få loss den med en av pincetterna som vi har hemma, men det gick inte. Vid det laget började jag inse att den nog var ganska stor. Jag fick en smula panik, men insåg att de nog hade en bra pincett på förskolan, så jag fick på båda barnen sina skor och gick i rask takt tillbaka dit.

När jag förklarat mitt ärende letade de upp en pincett och jag satte mig i kapprummet för att dra ut den. Det var inte det enklaste jag gjort, trots att en ganska stor del satt utanför handen och jag kunde få ett OK grepp. Till slut kom den ut och jag insåg varför det tog lite tid...



2 1/2 cm. Instucket i min gullunges lilla hand. Hur fick den plats?! Och det där med "kanske lite grus kvar i såret..."? Hmm. Jag mådde illa när jag såg hur stor stickan var.

P2 har fortfarande en liten sticka kvar i handen, men jag får inte ut den själv, vi får vänta tills Maken kommer hem.

Smärta. Jag har ett par så otroligt snygga skor. Så fort jag vill boosta upp mitt självförtroende så sträcker jag mig alltid efter mina svarta. Så även i morse. Jag skulle på en jobbintervju och ville verkligen verka kompetent och kapabel, ja en sån där person som alla vill ha som anställd. Dessutom ser det ut som om jag har små fötter och inte 41. Klar bonus.

Det är bara en sak som jag alltid glömmer när jag ska ha snyggskorna på mig. Om jag går i dem längre än ½ dag i taget får jag sjukt ont i trampdynorna under fötterna. I dag gick jag i dem en hel dag. På stan, fönstershoppandes & promenerandes. Hur dum får man lov att vara egentligen?! Det slutade med att jag tog en taxi från stationen och hem. Det är ingen lång sträcka egentligen*, men just då kändes den ungefär som Mount Everest**.

Jag kan även meddela att jag inte kände mig så snygg när jag stapplade till tåget i kväll. Stela ben och sjukt ont i fötterna. M sade att jag såg berusad ut. I wish, då hade jag i alla fall inte känt smärtan i fötterna...

Intervjun då? Jo då. Jag hade fått för mig att det var ett fåtal kallade och att jag verkligen var utvald. Det visade sig att det var mellan 20-30 personer där samtidigt på en gruppintervju. Sammanlagt skulle de kalla ungefär 200 pers för en första utgallring. Speciell, jag? Tjena. Det var dock intressant. Vi får se om jag kommer ett steg till. Det skulle vara typ två eller tre intervjuer innan ungefär 16 lärare är anställda. Jag vet ju att jag är så bra, men frågan är om det visade sig i gruppdiskussionen i eftermiddags.

* 10 min kanske
** Minst. Överdriver, jag? Aldrig.