För ett år sedan - del fyra

På morgonen för ett år sedan kom vi hem till Sverige. Som en nybliven familj. Vi möttes av Svärfar som berättade att Svärmor var mycket dålig. Hon hade blivit sämre under vår resa till Taiwan, men de ville inte berätta det för oss när vi var borta, de ville inte oroa oss.

De tänkte nog inte på att maken visste precis hur de tänkte och hur de brukade bete sig, så han visste att något var fel. Jag hade ju dessutom känt dem i femton år, så jag blev inte heller så distraherad från sanningen.

Sanningen var den att Svärmor var väldigt, väldigt dålig. Vi åkte hem och lämnade av väskorna, sedan satte vi barnen i bilen och körde - trots en viss jetlag - till Svärmor så hon skulle få träffa Pusselbitarna direkt. Hon var noga med att hon skulle sminka sig så barnen skulle få se henne så pigg som möjligt. Pojkarna gjorde succé med alla närvarande, Farfar, Farmor och Faster. Svärmor satt i sin fåtölj och var så med som möjligt.

Samma kväll säger hon att hon inte orkade mer och hon kördes till ett hospis. Fyra dagar senare var det över. Fyra dagar som var helt surrealistiska. Vi hade inte bara ett utan två helt nya barn och nu var deras farmor så dålig. Allt kändes som kaos. Allt var nog också kaos.

Jag önskar att barnen fått lära känna sin farmor mer, men de är medvetna om vem hon var och vet vilken betydelse hon hade för oss alla. Vi fortsätter att prata om henne, precis som om deras morfar.

Jag kommer aldrig mer att underskatta viljans makt. Det var den som gjorde att Svärmor stod ut tills barnen kom hit. Den - och kärlekens makt.