Olof Palme

Foto: Paolo Rodriguez/Scanpix

Snart har det gått 25 år och polisen är inte så värst mycket närmare en lösning av mordet än de var 1986. Leif GW Persson skrev i Expressen igår inför årsdagen och i slutet av artikeln talar han direkt till den som han anser är mördaren, eller i alla fall den mannen som passar in på GW:s profil:

Vem var han då, gärningsmannen på Sveavägen, han som höll i vapnet?
     För det första tror jag att du lever och att du gör det i frid med ditt samvete. Till och med nöjd med dig själv och det du har gjort.
     Vid tiden för brottet var du cirka fyrtio år gammal, cirka hundraåttio centimeter lång, god fysik, intresserad och duktig skytt, handlingsmässigt ytterst kapabel och speciellt i trängda lägen. Du har utmärkt lokalkännedom i Stockholm (vilket enkelt kommer sig av att du troligen levt och arbetat där i hela ditt liv). Du är ostraffad, har inga kända personliga problem, uppfattas av din omgivning som en välordnad och hygglig karl. Lite tystlåten kanske, mån om din privata integritet.
     Jag tror också att du läser den här artikeln och du får givetvis gärna höra av dig.

1986. Jag går i sexan och vill se Gomorron Sverige. Pappa lovade att väcka mig som han brukade. När jag vaknar av mig själv och inser att klockan är mer än vanligt hoppar jag upp ur sängen och springer ut till TV-rummet där pappa sitter och ser på TV. När jag visar att jag är sur på honom för att han inte väckt mig pekar han på TV:n och säger att de har skjutit Palme. Jag minns den där surrealistiska känslan av att sådant inte händer här.

I juni -86 åker jag och min klass till Stockholm för att träffa våra brevvänner. Ett av stoppen är just plaketten vid Sveavägen/Olof Palmes gata, vid Kreatima. Det låg fortfarande en mängd rosor där då.

Intressanta funderingar - och filmklipp - hos Kulturbloggen angående Palme. Det tål att tänkas på, hur Sverige sett ut om han hade fått leva...