Deja vu

Jag har nog aldrig känt mig så mycket som doktor Glas som nu. När jag läser mina elevers analyser av nämnda bok hoppar ett citat ut mot mig:

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta – för vem?

För ingen vän och för ingen väninna, knappt för mig själv ens,
ty jag läser icke i dag vad jag skrev igår och kommer icke att läsa

detta imorgon. Jag skriver för att röra min hand, min tanke rör

sig av sig själv; skriver för att döda en sömnlös timme.

Jag känner igen känslan, även om jag (oftast) inte skriver inlägg på nätterna. Dessutom blir jag hemskt sugen att dra med mig Maken till Oscarsteatern. Idag och i morgon kör nämligen Krister Henriksson sin underbara föreställning av Doktor Glas. Jag har sett den förut, men håller just nu på att ragga upp vänner som ev vill gå med mig i morgon.