Skämsinlägg

Shit så länge sedan det var nu då. Jobbet har tagit min tid även denna vecka. Dessutom var jag barnvakt i onsdags. Det gick bra, när flickan väl slutade gråta, 30 minuter efter att pappan gått utanför dörren. Riktigt bra preventivmedel faktiskt :)

I eftermiddag bär det ut på stora havet. Maken har bjudit med mig till Helsingfors och vi åker med Silja kl 17. Kul! Synd bara att det är ösregn här och man har varnat för hårda vindar... Åter på söndag!

Igår när jag mötte Maken vid tåget ville han gå till videobutiken. Han hade nämligen läst om en ny film han så gärna ville se. Synecdoche, New York av Charlie Kauffman. Jag var skeptisk, inte minst p g a att vi skulle packa och fixa iordning till idag, men sade i alla fall OK.

Hemskt ledsen, men jag gillade den inte. Verkligen inte. Alldeles för skum för mig. Snyggt filmad och bra skådespelare, men jag fastnade aldrig. Lite för många metanivåer för mig.

SvD-recensenten gillar den dock, hela 5 av max 6 tärningsögon. Där skriver Jan Söderqvist bland annat om handlingen:

Caden Cotard – vår dramatiker och antihjälte, spelad med heroisk intensitet av Philip Seymour Hoffman – har en fru, åtminstone till en början. Hon målar oljor i miniformat, så småttigt att betraktaren behöver förstoringsglas för att urskilja de utsökta linjerna. Man kan säga att hon gör en dygd av den synekdotiska nödvändighet som innebär att ett konstverk alltid är ett litet utsnitt, ett fragment som uttrycker något mycket större. Förhoppningsvis. Och man kan konstatera att hon snart får nog av Cadens tokerier och tar sina penslar och deras gemensamma dotter med sig till Berlin.

Caden är för sin del en maximalist; han vill skapa pjäsen om allt. En skådespelare spelar honom själv. Hans nya fru, som är skådespelare, spelar sig själv, medan hans assistent och älskarinna blir hans alter egos älskarinna, medan han själv inleder en relation med den skådespelare som spelar älskarinnan. Och så vidare. Metanivå läggs på metanivå. Själva livet försvinner alltmer ur sikte i takt med att Caden obönhörligt åldras.

Läs även andra bloggares åsikter om Synecdoche, New York