Mobilblottare ohoy!

Jag har väldigt svårt för mobilblottare. Personer som sitter på pendeltåg, tunnelbanor, bussar, you name it, med bara en sak i sikte. Att prata högt om alla möjliga saker i telefonen. Jag vet inte om det är för att skryta om vem man pratar med ("lyssna här vem *jag* är kompis med") eller om sig själv ("Jo, men jag ska snart dra iväg på det där jobbet som de praktiskt taget slängde på mig"). Det kan också vara så att de inte har råd med terapi och tror att prata högt på något vis tar bort allt hemskt som hänt dem* eller att de bara inte fattar att de närmast skriker fram sina meddelanden.

Nu ska jag inte vara för kinkig, förmodligen har jag också pratat högljutt någon gång och det finns *garanterat* de som pratar tystare än vad jag gör. Kan inte heller säga att jag är vidare avundsjuk. Jag blir bara så trött

Det här inlägget har grott i mig sedan hemresan idag. Det var en person på vägen hem som pratade sjukt högt i telefon. Jag har aldrig önskat så hårt att min mp3-spelare inte var urladdad...

*Jag vill verkligen inte veta. Jag kan vara jourhavande till familj, vänner och bekanta, men inte till vilken tjomme som helst på stan.